empheliesblogg

jag försöker att få oss till att fungera, som vänner.. men varför ska du krångla till allt såhär? jag lägger mig inte i vad du gör eller med vem du gör det, så låt även mig få gå vidare.. jag kommer inte att glömma bort dig eller vår tid tillsammans, men vi vet ju båda hur det kommer att bli och vad som behöver göras.. så vi måste släppa varandra på det sättet som vi en gång hade varandra och gå vidare i livet.. min käre vän, help me to help you? :P

Du & Jag, det var så det var, i två år av våra liv så var det Du & Jag.. men nu när det inte längre är så, måste vi alltså bara kasta oss ut i livet igen, ensamma? jag vet att vi kommer att klara det här, för att även fast det inte längre är vi så hjälps vi åt, tillsammans att gå vidare.. både du och jag har varit med andra efter vårat uppbrott.. vi vet båda vad som har hänt och vi accepterar detta, eller försöker åtminstonde.. många rynkar pannan åt oss när vi fortfarande äter middag ihop, ser en film eller bara umgås, varför? för att vi är så viktiga? för att våran fritid är mycket mer intressant än deras egna? jag vet inte.. men jag vet att mitt liv kan bara jag bestämma över, likaså du, du bestämmer själv över vad du vill.. jag respekterar vilket beslut du än fattar, för att du är min vän och jag vill gärna fortsätta vara din..

jag känner inte dig, du känner inte mig, vi kommer troligen aldrig någonsin att få lära känna varandra heller och det gör mig ingenting.. men varför har du då fastnat i mitt huvud? en bild av ditt ansikte sitter fast inuti mig och det vill inte försvinna, jag har försökt att få det ur mig, men det går inte, det är som fast gjutet och jag kan inte få bort dig.. jag förstår inte, varför just du? vad var det för speciellt med just dig som jag inte kan släppa? din doft, din personlighet, hela du, det var bara någonting med dig, jag kände igen någonting i dig som jag inte längre har, någonting som jag faktiskt även hade glömt bort att jag en gång haft.. frihet var det, du fick mig att vilja se, känna och uppleva friheten igen.. du, med ditt söta leénde var inte heller fri, men varför fick du då mig till att vilja få min frihet tillbaka? om du nu inte kan uppleva det med mig? vi skulle ha dansat natten lång, levt för stunden och inte för en sekund oroat oss för morgondagen.. men utan någon vid min sida, någon som du, så vet jag inte om jag klarar att slita mig loss ifrån verkligheten, hoppa av karusellen som symboliserar mitt liv och riskera allt som jag nu kallar för min trygghet..

är det meningen att det ska vara du och jag, bara vi två tills döden skiljer oss åt? eller är det bara så vi tror att det kommer vara, eller, tror vi ens det? kärleken kan som sagt vara väldigt svår, krånglig och påfrestande och i vårat fall, älskling, då har den varit omöjlig helt enkelt.. men det är ju fortfarande du och jag, men varför känns det på något sätt då som att det inte riktigt är som det ska vara? är det bara osäkerhet inför framtiden som jag känner eller är det en sån där magkänsla som min mor alltid sa åt mig att följa som liten? jag vet inte längre, det enda som jag vet är att både du och jag, vi behöver ta oss lite tid att känna efter, lite tid att tänka.. för att det är ju faktiskt vårat förhållande som det här handlar om och hur det ska bli i framtiden kan ingen veta.. men om vi fortfarande vill "vara oss" i framtiden så vet jag att vi behöver ta ett beslut, ett alldeles eget beslut hur vi känner, för att det här är egentligen inte "vårat" val utan det är ditt val & mitt val.. så låt oss känna efter älskling, för att jag vet att vi båda behöver det <3